Maskrosbarnen

Hej allesammans.
Nu har det gått alldeles för lång tid sedan sist, igen. Men som jag berättade i mitt senaste inlägg har något snurrat runt hela min värld, jag upptäckte att jag var gravid. Något levde i mig. Okej.. Vad gör jag nu? Så mycket inom mig sa att jag skulle behålla mitt barn, och enligt statistik är många unga mödrar, tjejer som har haft en hård barndom. Dom känner att dom vill ha något i livet som ger mening, något att ta haand om, bli något. Något speciellt. Bli mamma.
Men inte jag. Jag vet att jag hade kunnat ge det barnet ett mycket bättre liv om några år tillsammans med min sambo än vad jag kan nu, bara rent ekonomiskt. Sen är jag inte färdig med mitt liv, jag ska plugga, festa, umgås med vänner och faktiskt få vara ung. Vara en tonåring o.s.v.
Så jag fick en tablett i munnen och två dagar senare skulle jag föra upp fyra stycken i underlivet. Smärtan när missfallet började framkallas var fruktansvärd och jag kände mig döende. Jag skrek av smärta och spydde massor. Men den fysiska smärtan var inget jämnfört med den psykiska. När jag fick den första tabletten i handen körde tankarna runt och jag försökte titta över på min sambo, i hopp om något slags svar från honom. Men han såg lika tom och förvirrad ut som jag gjorde, hans blick sa mig absolut inget, inget mer än medlidande, tomhet och förvirring. Jag grät och grät, när jag så till sist valde att svälja tabletten med min festis. Men det var allt annat än en fest, det var hemskt. Det svåraste valet jag har tagit någonsin. Jag kände mig som en mördare och mitt samvete åt upp mig innifrån! Men jag var bara i vecka 7 då jag gjorde det och barnet (som det inte ens var) var bara 6mm långt. Men scanningen var ändå hemsk, jag såg hur hjärtat vibrerade i små, små stötar. Det var fruktansvärt. Hemskt var också att läkaren som undersökte mig, dömde mig och var extremt otrevlig. Hon såg arg och retfull ut när jag sa att jag skulle göra abort. Men barnmorskan vi kom in till efteråt, hon var underbar. Hon var en riktig ängel.
Nu vet ni det. Det var fruktansvärt, men jag vet att det var det enda rätta. Jag vill ha barn, men inte än.
Kram Elin M.