Jag har fått brevet idag, från min advokat. Gällande Pelles överklagande. Jag orkar bara inte igen, det var som att någon slog mig hårt med en stor sten i magen när jag läste igenom brevet. Jag vill bara inte se honom igen, jag orkar inte. Men det är mitt egna fel, jag tog ut segern i förskott. Jag ropade hej innan björnen var skjuten. Jag ska lära mig av detta, jag ska aldrig mer ta ut saker i förskott. All lycka jag kände när jag vann rättegången var ju bara falsk, nu ska jag igenom allt igen. FAN! Det är svårt att vara stark i en situation som denna, men jag har klarat mig igenom så mycket innan så jag måste klara detta! Se det som en piece of cake, även om det känns som ett jävla nerslag. Det gör ont & jag är ledsen. Jag ska bara hitta styrka. Men var? Var hittar jag styrka till att klara mig igenom detta igen? Var?!
Elin M.

EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing) heter den slags medicin jag menade. Ni för ursäkta felet. Men nu vet ni det iallafall.
Min advokat ringde mig precis & Pelle har överklagat. FAN FAN FAN !
Det är bara inte sant, jag orkar verkligen inte mer. Vill bara lägga ett lock på allt som hänt, men nej nej. Uppdaterar senare.
Stora Kramar Elin M.

http://tingerling.blogg.se/ är en blogg som du med alkoliserade föräldrar kan läsa & hitta ett stöd i, jag tycker att den är väldigt bra, då jag har växt upp med två grovt narkotika beroende föräldrar. Jag har försökt att länka till bloggen till vänster för all text, men det ser inte ut som om att det lyckades.

Just nu pågår det en liten undersökning här på bloggen, som ni är mer än välkommna att deltaga i, man kan ge mer än ett svar. Det är helt anonymt! Kommentera också gärna om ni har förslag på om vad vi kan skriva om här, om det är något som ni önskar att veta mer om o.s.v. Självklart kan ni också maila på: MaskrosbarnenME@hotmail.com , ni kan också lägga till oss på eran MSN. Vi har många läsare dagligen, men inte så många kommentarer. Men bara det att vi har så många läsare känns otroligt bra på det sättet att vi vet att vi hjälper & ger stöd så gott vi kan. Sen är det ju inte särskillt kul när man tänker på att ni som läser kanske har varit utsatta för övergrepp. Så deltag gärna i undersökningen så kan vi se om bloggen läses av många som har varit utsatta eller om det är för att du lättare ska kunna stötta en du känner eller kanske bara för att du vill veta mer om hur det är att ha upplevt det som vi har. Tack för att ni läser och som sagt, kom gärna med frågor och liknande.

Många stora Kramar, Elin M.

det onormala kan ibland vara normalt.

jag minns en gång, när jag var ungefär sju-åtta år sov jag hemma hos en kompis för första gången.
hennes mamma hade bäddat iordning och hennes föräldrar sagt godnatt till oss.
vi la oss ned för att sova och efter en timme så frågade jag;
" när kommer din pappa in hit" precis som att det inte vore någonting konstigt.
" men maja, pappa har ju redan sagt godnatt, varför skulle han komma in igen?" skrattade hon och vände sig om för att sova.
jag låg länge och funderade på vad det var för fel på hennes pappa och hennes familj, varför inte hennes pappa skulle komma in och tvinga henne ta på hans snopp och andra saker.
det återupprepade sig hos alla mina kompisar, och den enda slutsatsen jag kunde dra var att det var otroligt konstiga familjer.
för mig som hade varit utsatt nästan varje dag i åtta år tyckte att övergreppen var helt normalt, det var som att gå på toaletten för mig.
och det blev en chock när andra familjer inte hade det likadant.
när man växer upp med sexuella övregrepp så blir det vardagsmat, man kan inte skilja på vad som är rätt och fel, övergreppen är den enda kärlek man vet om och det är ingenting konstigt.
ens föräldrar är ens enda trygghet och det som de visar oss är okej blir också våran verklighet.
ett barn som utsätts för övergrepp av en förälder vet inget annat.
det är också något som gör det oehört svårt att förstå vad som är fel i ens egen familj,
säger en mamma till sitt barn att barnet är "fult och äckligt" i många år så tror barnet på detta, precis som med mina och andra barns övergrepp.
Lever man med det varje dag så tror man att det är fullt normalt och det finns inga konstigheter med det,
detta gäller alla övergrepp där en vuxen får barnet att tro det man gör är rätt!
så det som är onormalt och hemskt för en människa kan faktiskt vara någon annans vardag och verklighet!

kram Maja T

Igår kväll, när jag skulle sova så var jag rädd, rädd för att Pelle skulle vara inne i mitt hem, gömd eller kanske bryta sig in när jag sov. Jag kom på mig själv med att tänka att den rädslan kommer försvinna, men när? Alltså jag trodde att när rättegången var över så försvann kanske rädslan, men det gjorde den bara aldrig. Oron över att han bara ska stå där en dag och glo skrämmer mig otroligt mycket!! Jag vet att det är väldigt sällan att ens förövare söker upp en, med rädslan finns ändå. Jag hatar att vara rädd för något jag inte själv kan styra! Det är sjukt jobbigt. Men precis som allt det andra som jag kommit över, ska jag komma över min rädsla också.
Kram Elin M.

14 år i lögn!

Jag får många gånger frågan varför det tog 14 år för mig att berätta om vad jag har varit med om?
det är faktiskt så att det är något av det mest tabubelagda saker, även det står i media och annat så är ju sex fortfarande tabubelagd och att ha sex med sin egen pappa, det är en chock för de flesta.
det är faktiskt också så att ens förövare är den som man tror älskar en mest, han bygger upp en falsk tillit och man bygger hela sin värld runt denna person.
här är några av känslorna som många känner inför att anmäla och som får de att inte göra det.

• styrka, man måste vara stark för att överleva, alltså bygger man upp ett skydd för att ingen skall inkräkta på ens liv.
• skam, man skäms så otroligt mycket för vad man har varit med om, förövaren får en att tro att det är ens eget fel.
• lögnare, förövaren trycker ner en såpass mycket innan att man tillslut tror att man är värdelös och att ingen kommer att tro på en.
• kärlek, förövaren ger en kärlek. Kanske den enda kärlek man vet om och tror man förtjänar.
• lojalitet, är det en förälder exempelvis så är alla barn otroligt lojala mot sina föräldrar och litar på de och att de alltid gör rätt.
• rädsla, rädsla för vad som skall hända, rädsla för att bli lämnad, rädsla för mycket.
• skuld, det är ditt fel allt som har hänt!

När jag sedan anmälde min pappa så förstod jag att alla dessa punkter faktiskt var struntsamma, antingen skulle jag få leva ett liv i helvete eller faktiskt skapa mig en bättre framtid.

Det är aldrig ett barns fel att detta händer eller att det tar sådan tid att anmälan görs, det är bara förövarens och ingen annans!
Det är verkligen ingen lätt sak att göra, så stötta bara barnet i fråga, visa att den aldrig gjort fel och är du själv utsatt för detta så glöm inte, det är inte ditt fel!
jag kommer att skriva mer om dessa punkter senare.

kärlek - maja t

I natt har jag vaknat och gråtit p.g.a en dum och hemsk mardröm. Jag misstänker att det har något med att göra att jag såg en man bakifrån som liknade Pelle extremt mycket. Han hade samma klädstil, samma äckliga hår, samma kroppsbyggnad o.s.v. Det var skrämmande & jag var livrädd när jag var ute och gick själv.
Så här ska det inte vara, jag ska övervinna denna skräcken också!! Ingen annan än jag ska bestämma över mitt liv & mitt psyke igen. Han har förstört nog.
Kram Elin M.

Jag kommer ihåg hur mycket jag skämdes efter övergreppet i soffan. Jag minns hur jag skrubbade min fot med en fot-fil tills att den nästan blödde. Jag skrubbade och skrubbade, men känslan av skam och äckel gick inte bort, den hade etsatt sig fast i min hud och i min själ.
Det började med att jag låg i soffan och tittade på tv, han kom in och satte sig. Mina fötter låg på hans knä och han tog dom närmre hans kön, för att sen föra in dom innanför hans byxor och kalsonger o.s.v. Jag minns känslan som om den var igår. Grunden till att jag inte beskriver närmare är för att jag inte vill gå in i mig själv och gräva mer än nödvändigt. Jag vill heller inte riskera att en äcklig pedofil läser bloggen och blir upphetsad.
Men oavsett om jag inte vill gräva upp minnena igen eller inte så kommer känslan av skam och äckel alltid sitta kvar i mig. Jag försöker och försöker att glömma, men det är som om att min hjärna har pressat bort allt den kan, den har förträngt det som går att förtränga. Svaga minnen går nog aldrig bort.. Men jag fick höra av min psykolog att där finns något som heter EMDM eller något liknande som liksom "raderar minnena" eller får dig till att vara mer OK med det som du har blivit utsatt för. Att om du tänker på det så gör det inte lika ont. Det hjälper dig att acceptera det hemska. Jag ska kolla upp exakt vad det heter & vad det gör. Jag vänder tillbaka.
Var stark!
Kramar Elin M.

Nu har jag läst lite om EMDM, det är en mycket, mycket komplicerad medicin. http://www.dismedmaster.com/public/
Där kan du läsa mer om det, men du ska kunna läsa och förstå komplicerad engelska på den sidan. Jag ska göra vad jag kan för att hitta något om det på svenska. EMDM står för "Europeisk Proffessor i Katastrof Medicin" ungefär. Som det ser ut nu är det väldigt svårt att hitta information om EMDM på svenska, men jag ska som sagt göra vad jag kan för att lyckas skrapa ihop lite information.
Ta hand om er.
Kram, Elin M!

Kämpa!

Maja T här, ber verkligen om ursäkt för att jag inte har skrivit. Men mitt internet har inte varit på min sida den sista tiden.



Precis som Elin nämnt i sitt tidigare inlägg så lär man sig att gå vidare med sitt liv, självklart så plågar detta en varje dag.
Men man måste lära sig att hantera det, leva med det och lära sig utav det, annars kommer man aldrig överleva i längden.

Det min pappa har utsatt mig för är grymt, och han har förstört så fruktansvärt mycket för mig, jag hade kunnat gå och gräva ner mig någonstans, kanske helt enkelt ta livet av mig, även jag känner att det kanske är sista utvägen många gånger så måste jag kämpa.
Man får verkligen inte låta sin förövare förstöra ens liv helt, då har han vunnit.

Istället fokusera på de bra saker som man har upplevt i sitt liv.

Jag brukar tänka på;



Mina vänner, som jag upplever massor med, som jag älskar och har roligt med.

Resten av min familj, som faktiskt älskar mig.

Mina småsyskon, som skänker glädje varenda dag till mig.

Skolan, visst suger det många gånger men tänk på de människor som inte får chansen att gå i skolan, utbilda sig och få ett jobb.

Mat och Hushåll, jag har mat och tak över huvudet, många barn har inte ens det, utan när deras föräldrar blir mördade i krig måste det bo på gatan, sälja sina kroppar och gå ut i krig när de är nio.

Solen, när jag vaknar och det är fint väder, så är jag oehört tacksam för det.

Tv program, jag har massor med bra tv program som också gör mig glad,



Som ni ser, finns det så oehört mycket som man kan tänka på, istället för att fokusera på hur hemskt ens liv är, man kan koppla bort det sjuka för en stund,

det går inte alltid men ibland måste man försöka.



Jag har beslutat mig för att ingen skall ta mitt liv ifrån mig,

och det som inte dödar en stärker en.

Storkram Maja T

Jag låg och tänkte igår, jag tänkte på att det irriterar mig fruktansvärt mycket att folk inte kan förstå hur man kan leva ett relativt normalt liv efter att ha varit utsatt för övergrepp. Folk har en föreställning om att man är mano-depressiv i resten av sitt liv. Men så behöver det alltså inte vara. För det mesta skrattar & pratar jag som vilken annan tjej som helst. Men jag gråter också & kan kanske inte fungera helt normalt på vissa punkter, som jag hade kunnat om det inte hade hänt mig. Men i stora drag tycker jag faktiskt att jag har klarat mig bra, och det vill jag att ni ska lära er av. Lär er att man KAN gå vidare på ett bra sätt & faktiskt hitta tillbaka till en vardag igen.. Det är en lååång uppförsbacke, men ingen backe är för brant för att iallafall försöka komma upp för. Kom ihåg det tjejer & killar. Och för dig som har en bekant/vän/släkting som har varit utsatt, visa att du tror på honom/henne! Hjälp henne/honom upp för backen, utan att ta på dig för mycket ansvar så att du själv börjar må dåligt. Bär henne/honom på ryggen, men inte om det gör ont.
Stora Kramar Elin M

Tips till hur du kan hjälpa en vän som har blivit utsatt förövergrepp eller liknande:

• Var "aktiv" - Gör något för att hjälpa din kompis. Åk hem till henne med några kakor och fråga om hon bjuder på en kopp thé eller kaffe & ta det därifrån.
• Ring upp henne/honom! - Säg inte att hon kan ringa när som, för det gör hon med säkerhet inte ändå.
• Fråga henne/honom. -Det är lätt att svara "bra" på frågan "Hur mår du?" Så fråga istället "Tänker du fortfarande över det?" "Hur har anmälan gått/har han eller hon kommit ut från fängelset/ska jag hjälpa dig att anmäla det?" och "hur har du det med det?" osv.
• Ha tålamod! - även om tiden går ska du inte förvänta dig att din kompis nödvändigtvis mår bättre. Bearbetningen kan ta flera år.
• Var inte rädd för att fråga. - Var inte rädd för att såra henne. Hon mår bara bättre -inte sämre- av att prata om hennes tankar och känslor.
• Fortsätt- Kom ihåg att fortsätta att prata om övergreppet/övergreppen, även om det blir jobbigt. Det är helt okej att du också blir ledsen.

Jag hoppas att dessa tipsen kan hjälpa dig i ditt stöd till din kompis/syster/bror/kusin eller vem det nu kan vara. Jag kan inte utlova mirakel, detta är bara utifrån hur jag har haft det och vad jag ville att mina vänner skulle göra. Det är viktigt att prata om det, det är inte nyttigt att bara glömma det, för tro mig, det kommer upp till ytan igen!

Stora kramar Elin M.

Hur vann jag?

Idag vill jag bland annat berätta om hur jag gjorde när jag sa stopp. Vad som hände, hur det hände och när det hände. Det var en lång och smärtsam process, men jag vill ge oss som blivit behandlade orättvist rättvisa.
Jag vaknar upp, genomblöt av svett och tårarna rullar långsamt ned längs kinderna.. Jag kan först inte förstå var jag är, drömmen var ju så verklig. Är jag trygg? Är han här? Står han i garderoben? Nej, jag var bara hemma. Jag kunde vara trygg, än så länge. Saken är den att min mamma & hennes pojkvän, låt oss kalla honom Pelle, bodde i en stad längre bort från mig. Jag var trygg hemma hos min riktiga pappa, som aldrig kunde skada mig. Men i natt hade jag varit allt annat än trygg, jag drömde att Pelle våldtog mig. Mamma & Pelle skulle komma hem till mig om bara några timmar.. Jag vet inte riktigt vad dom skulle göra där, men jag visste att jag var rädd. Han kunde ju ha frågat om vi kanske skulle gå en runda med hunden och då slå till, jag skulle ju inte våga säga nej och det visste han mycket väl. Men nej, så långt skulle det inte få gå, han har gjort mig illa för sista gången! Så jag klädde på mig, tog min cykel och cyklade hem till min mammas gamla kompis, Gabriella och ringde på. När jag stod och väntade på att hon skulle öppna dörren skakade jag i hela kroppen och jag kunde inte kontrollera mig själv. Äntligen öppnade hon dörren! Hon frågade mig vad i alla världen som hade hänt och jag satte mig ner i soffan och berättade om allt vad han hade gjort mot mig. Gabriella och hennes dotter Rebecka gjorde allt för att få mig lugn, men grät båda två efter att få hört om det han hade utsatt mig för. Efter några timmar ringde dom till min mamma och bad henne komma, men mamma trodde inte på mig och jag ville ju verkligen inte att Pelle skulle få veta att jag hade avslöjat våran hemlighet, som han kallade den. Så jag övernattade hos Gabriella och dagen efter åkte jag hem till pappa, som inte visste något om det hela.
Nu hade jag tagit det första, och kanske svåraste steget, jag hade berättat om det för någon. Där gick några månader innan jag tog steget att berätta det för någon annan. Jag minns att jag satt i skolan och att när lektionen var slut blev jag tillbaka hållen av min lärare som frågade mig vad som var fel, varför jag inte var så pratglad.. Jag ville inte svara honom, utan gick ut i korridoren till mina vänner och där bröt jag ihop. Jag kommer inte ihåg vad jag sa eller vad som hände eftersom att jag fick en panikångest-attack och inte riktigt fattade vad som pågick runt omkring mig. Men så vet jag att en av dom tyckte att jag skulle prata med skolsköterskan och det gjorde jag. Jag började mina möten med att klaga över att jag hade ont på en massa ställen på kroppen, för att liksom känna mig in på henne, veta vad för en hon var, innan jag vågade berätta om allt som hänt. Jag började sakta och berätta om vad som hade hänt i korta drag och hon lovade mig att inte anmäla honom. Efter några veckor fick jag veta att hon faktiskt hade skickat in en rapport om vad jag hade sagt till Socialen som då hade gjort en anmälan mot Pelle. Jag blev helt förtvivlad, jag ville inte att detta skulle komma ut. Jag hatade skolsköterskan och visade henne det. Det sista jag behövde var att bli sviken av en vuxen till, en som man borde kunna lita på. Så jag gjorde allt för att ta tillbaka min anmälan och fick min vilja. Jag var helt enkelt inte redo ännu. (Nu i efterhand förstår jag varför hon gjorde det, det är hennes plikt att anmäla sådana saker om det är något som utgör fara för barnet) Där gick några år och jag försökte leva vidare så gott jag kunde, men så fick jag ett brev av polisen som kallade mig till förhör. Jag åkte dit och det rörde sig om att mitt ex skulle ha våldtagit mig. Jag hade fått strikta instruktioner av mitt ex vad jag skulle säga. För han visste att det hade han ju, jag var under 15 år och han över, plus att jag hade blivit drogad. Men det är en annan historia. Jag nekade till polisen om våldtäkten, men berättade istället om Pelles övergrepp på mig. Så var det igång, jag hade äntligen gjort en anmälan mot Pelle och gick till förhör med jämna mellanrum. Jag tog med min dagbok, dikter och annat som kunde bevisa att det inte var lögn. Efter ca 2 år(!ja, det är lång tid, men jag klarade det) så skulle jag nu på rättegång(dec-08), åklagaren hade tagit upp mitt mål, han trodde på mig. Jag går dit, skakar av rädsla och bryter ihop i en panikångest attack, då jag skakar hand med hans advokat. Min nuvarande pojkvän och min mamma hjälpte mig in i ett rum där jag fick sitta och dricka vatten och prata med min advokat. Där gick ungefär en timme & Pelle hade inte kommit ännu. Jag gick in i rättssalen och dom drog slutsatsen att han inte hade tänkt sig att dyka upp och fick betala 2000 kr i vite. Jag skulle inte se Pelle idag och jag kunde andas ut. Så får jag papper hem om när den nya rättegången skulle hålla rum, men den blev flyttad till den 21 April 2009. Jag kommer in med min pojkvän, min advokat och min mamma kommer också. Jag fick sitta i ett rum tills att dom ropade upp i högtalarna att nu var det min tur. Jag kommer in, sätter mig på en stol & min pojkvän på åhörar-raden. Han kommer in bakom mig, fast fängslad i en vakt, med två till som går vid hans sida.(Eftersom att han sitter i fängelse för ett annat brott redan) Hans ögon var dom ondaste i världen. Jag skakade och tårarna rann. Fy fan vad hamskt att se honom igen, minnena bubblade upp inom mig! Jag kämpade mig igenom rättegången och där kom vittnen. Min bästa vän-Ella, skolsystern, Mamma och min kontaktperson. Det var över nu. Dommen skulle först komma i Maj månad. Så ringde min advokat en dag och berättade att jag vunnit rättegången mot Pelle & papprena kom hem till mig om några dagar.
Det var min historia om hur jag anmälde och vann. Jag har klarat mig, det kan du också! Hoppas att du kan hitta stöd och mod i min historia.
Stora Kramar Elin M.

Vi har bara de senaste två timmarna haft 43 unika läsare & 75 sidvisningar. Vi har fått riktigt många hälsningar och kommentarer på bilddagboken, både posetiva & negativa. Vi har fått veta att många hittar det stödet som vi vill ge er i våran blogg. Det är en fantastisk känsla att kunna hjälpa så många!
Jag hade tänkt att sätta mig ner imorgon och berätta om hela min rättegång och hur jag klarade mig igenom det.. Hela processen. Fortsätt kommentera & fråga. Glöm inte att vi har MSN som ni är mer än välkommna att adda oss på: MaskrosbarnenME@hotmail.com

Jag har haft en jättebra dag, tack vare alla fina kommentarer och hälsningar..
Alla dagar är inte så bra som denna, tyvärr. Vissa dagar vaknar man upp och mår skit, vill inte resa sig upp ur sängen p.g.a. en mardröm som faktiskt kunde ha varit sanning. Mina mardrömmar har inte slutat ännu, men det vet jag att dom gör. Jag vet att nu när jag har kommit så långt som jag har idag, så kommer jag också över mardrömmarna. Mina mardrömmar har pågått från det första övergreppet tills inatt. Dom kommer med jämna mellanrum, men dom kommer sluta. Jag är bestämd! Han ska inte få förstöra mitt liv ytterligare.. Jag har fått nog!
Tack för eran tid.
Kram, Elin M.

Hur det startade?

Tänkte jag skulle berätta lite om min rättegång, eftersom vissa tycker det låter konstigt att jag kan veta att han började utsätta mig vid månaders ålder.

Det började med att jag anmälde det, det gick till polisen och sedan till rätten.
Min rättegång pågick i cirka 5 dagar och jag var med 1 dag.
Där fick jag sitta i timmar och berätta för okända människor om hur han förnedrat mig och förstört stora delar av mitt liv, hur han tvingat mig att göra saker jag inte ville.
Min morbror satt med, att berätta det för någon man älskar är sjukt svårt, och att han honom med mig var ännu svårare, trots att han var ett enormt stöd.
Efter mitt vittnesmål, läkare som gjort undersökningar, lärare, släktningar, syskon via videovittnesmål och andra vittnen.
Så erkännde han, eller han försa sig rättaresagt och sedan hade han inget annat val.
Han berättade att det började vid några månaders ålder, då han tände på det och menade att jag började det,
eftersom att en bebis har så hemskt mycket sexkunskap??
De hade bevis från hans dator, där han varit inne på barnporr och skrivit om mig och hur kåt han blev när han såg mig..
Efter detta så fälldes han, med alla bevis mot honom.

Därför vet jag hur gammal jag var när det startade.

/ Maja T

Jag känner mig inte helt redo för att gå detaljerat som Maja har gjort.. Men jag känner bara igen mig i så mycket av det som Maja skriver.. Jag kände mig så äcklad efter övergreppen. Jag skrubbade och skrubbade kroppsdelarna som han hade rört vid, men känslan försvann bara inte. Jag fick inte bort smutsen, den hade etsatt sig fast i huden & i min själ. Hans penis hade rört vid mig & hur mycket jag än ville så fick jag aldrig bort den känslan av hans nakna hud mot min nakna hud. Min kropp, min lilla barnkropp.
Jag hatade mig själv, jag skämdes och ville inte något annat än att skära bort delarna av min kropp som han hade rört vid. Han blev ett monster så snart där inte var någon i närheten och ibland även när där var någon i närheten. Jag kunde inte förstå vad jag hade gjort som var fel. Varför skulle han göra såhär? " Men Elin, det är ju för att du är speciell, tro inte att jag gör såhär mot alla barn, jag tänder inte på barn.. Jag tänder bara på dig, du är unik" Därför. Det var därför, så det var alltså mitt egna fel?
Elin M.

Aldrig säker på natten!

Maja T här, nu börjar allvaret. Nu börjar våra historier.


Jag minns en gång när jag var ungefär 7 år.
Pappa hade preis slagit till mamma så hårt att hon föll handlöst ner på golvet,
hennes kind dunkade mot parkettgolvet-
Jag slängde mig över henne för att han skulle sluta, jag visste att han skulle straffa mig sedan.
Men bara han lämnade mamma ifred så var jag nöjd.
När alla hade somnade så hörde jag hans tunga steg närma sig mitt och Adam's rum.
Jag hörde det stora straffet för att jag hade skyddat mamma närma sig.
Han puttade lite på mig tills jag vaknade, sedan kollade han på mig med sina äckliga blick,
han sa ingenting, han kollade bara.
Sedan släppte han den stora vinröda morgonrocken på golvet och la sig över mig.
Han var tung, och han luktade fara.
Han började ta på mig och försökte trycka in sin stora kuk i mig,
jag sa ingenting, jag bara låg där.
Adam låg i sängen jämte, men det stoppade honom inte.
Han tryckte in ett finger mellan benen på mig,
det kändes.
Sedan tryckte han in två.
Mitt lilla underlev skrek på hjälp.
Mina tårar, tårar av blod rann ner för mina kinder.
När han såg det så spottade han på mig, han blev rasande och sa att;
" jag inte uppskattade hans kärlek som jag egentligen inte förtjänade"
han vände mig om och tryckte in sin stora kuk i min lilla rumpa,
hårt.
Jag började skaka, livrädd för vad han skulle göra härnäst.
Han vände mig om igen och tvingade mig att suga av honom,
jag sa ingenting, jag bara gjorde det.
När han hade sprutat sin äckliga kärlek i min mun så gick han och la sig.
Ensam och fönedrad, gick jag på toa och tvättade bort honom från mina händer.
Sedan gick jag och la mig, mina blodiga tårar rann ner för min kind.
Jag kramade Teddy och önskade,
mer än något annat,
att han skulle sluta älska mig!

Nu har vi skrivit lite grann om oss och vi kommer att komma igång så smått för varje dag som går.. Idag vill jag egentligen mest varna känsliga läsare mot obehaglig text.

Inget av det vi skriver är påhittat utan helt och hållet skrivit utifrån hur vi upplevde händelserna och hur vi har mått efteråt.

Jag kan också berätta att min "förövare" fick precis 2 månaders fängelse utöver hans andra fängelse straff.. Jag klarade mig igenom flera långa och jobbiga år för att nu till sist kunna lägga lock på allt! Jag tror inte att jag någonsin kommer att glömma det som han utsatte mig för, men jag kommer vidare.

Jag hoppas att ni kan finna en slags styrka i denna bloggen! Kom ihåg att du aldrig är ensam. Vi kommer lägga ut länkar till hemsidor där man anonymt och gratis kan få hjälp via t.ex. telefon. Har ni frågor så varsågoda!

Stora Kramar Elin M.

..

Hej!
Det är jag som är Maja, den andra bloggerskan på denna bloggen.
När jag var bara några månader gammal så började min pappa utsätta mig för sexuella övergrepp, han blev mer och mer aggressiv i sina övergrepp och började att våldta mig.
Detta höll på i 14 år, när jag blev 14 år så vågade jag ta steget att anmäla.
Min pappa dömdes till 4,5 års fängelse för det han gjorde mot mig.
Detta är något av det svåraste jag har gått igenom, men jag har klarat mig.
Jag tänker inte låta någon annan förstöra mitt liv, för det är mitt liv och jag bestämmer själv över det.
Därför kallas jag för maskrosbarn, asfaltsblomma, humlebarn - Det finns många namn.
Men jag är ett barn som har klarat mig och kämpar!
Jag vet att vi är många ute i världen.
I den här bloggen, kommer jag och min bäste vän Elin berätta våra historier och göra allt för att hjälpa er killar och tjejer att gå ut med era historier.
Har ni en vän som behöver hjälp eller om ni själva behöver hjälp, så finns vi.
Detta är inget någon borde gå igenom, så vi finns här.
Med öppna famnar och öron. Vi lyssnar. Vi gör detta för er!
För ni kan, precis som vi - Klara er!

och glöm inte, ni är inte ensamma!
All kärlek till er

..

Hej!
Jag tänkte börja bloggen med ett litet inlägg om vem jag är och vad som har hänt mig.. och varför jag blir kallad ett maskrosbarn.. Men idag blir det i korta drag och jag kommer att bli mer och mer öppen omkring allt och börja berätta mer.
Jag heter Elin och är 18 år.. När jag var mellan 11 och 13 år blev jag sexuellt utnyttjad av min mammas pojkvän(numera ex) vid flera olika tillfällen.. Jag har valt att göra denna bloggen tillsammans med en av mina bästa vänner, Maja.. För att vi båda två har gått igenom något så otroligt svårt, men klarat oss så bra! Nu vill vi hjälpa andra tjejer och killar som har gått igonom något liknande eller bara kan hitta stöd i våra historier.. Det kan också vara så att du vill veta mer om övergrepp och kanske hjälpa en kompis som du tror har varit utsatt.
Jag blir ofta kallad ett maskrosbarn eller en asfaltsblomma för att jag har gått vidare på ett bra sätt. Jag har lyckats i livet även om det har varit en lång och jävligt brant uppförsbacke nästan hela tiden.. ! Jag vet att jag kan klara detta och jag vet att det kan andra också. Så detta är jag, ett levande bevis på att man faktiskt kan klara sig fint i livet även om det har varit förjävligt. Jag vill hjälpa andra ute i Sverige, (och i andra länder för den delen) det är tyvärr vanligare än vad man tror och du är inte ensam. Jag hoppas att denna bloggen kan hjälpa dig igenom det du eller någon i din närhet har varit utsatt för. Så länka till oss och kommentera gärna med frågor eller liknande.
Många kramar Elin M.