Maskrosbarnen

Jag låg och tänkte igår, jag tänkte på att det irriterar mig fruktansvärt mycket att folk inte kan förstå hur man kan leva ett relativt normalt liv efter att ha varit utsatt för övergrepp. Folk har en föreställning om att man är mano-depressiv i resten av sitt liv. Men så behöver det alltså inte vara. För det mesta skrattar & pratar jag som vilken annan tjej som helst. Men jag gråter också & kan kanske inte fungera helt normalt på vissa punkter, som jag hade kunnat om det inte hade hänt mig. Men i stora drag tycker jag faktiskt att jag har klarat mig bra, och det vill jag att ni ska lära er av. Lär er att man KAN gå vidare på ett bra sätt & faktiskt hitta tillbaka till en vardag igen.. Det är en lååång uppförsbacke, men ingen backe är för brant för att iallafall försöka komma upp för. Kom ihåg det tjejer & killar. Och för dig som har en bekant/vän/släkting som har varit utsatt, visa att du tror på honom/henne! Hjälp henne/honom upp för backen, utan att ta på dig för mycket ansvar så att du själv börjar må dåligt. Bär henne/honom på ryggen, men inte om det gör ont.
Stora Kramar Elin M