Hur vann jag?

Idag vill jag bland annat berätta om hur jag gjorde när jag sa stopp. Vad som hände, hur det hände och när det hände. Det var en lång och smärtsam process, men jag vill ge oss som blivit behandlade orättvist rättvisa.
Jag vaknar upp, genomblöt av svett och tårarna rullar långsamt ned längs kinderna.. Jag kan först inte förstå var jag är, drömmen var ju så verklig. Är jag trygg? Är han här? Står han i garderoben? Nej, jag var bara hemma. Jag kunde vara trygg, än så länge. Saken är den att min mamma & hennes pojkvän, låt oss kalla honom Pelle, bodde i en stad längre bort från mig. Jag var trygg hemma hos min riktiga pappa, som aldrig kunde skada mig. Men i natt hade jag varit allt annat än trygg, jag drömde att Pelle våldtog mig. Mamma & Pelle skulle komma hem till mig om bara några timmar.. Jag vet inte riktigt vad dom skulle göra där, men jag visste att jag var rädd. Han kunde ju ha frågat om vi kanske skulle gå en runda med hunden och då slå till, jag skulle ju inte våga säga nej och det visste han mycket väl. Men nej, så långt skulle det inte få gå, han har gjort mig illa för sista gången! Så jag klädde på mig, tog min cykel och cyklade hem till min mammas gamla kompis, Gabriella och ringde på. När jag stod och väntade på att hon skulle öppna dörren skakade jag i hela kroppen och jag kunde inte kontrollera mig själv. Äntligen öppnade hon dörren! Hon frågade mig vad i alla världen som hade hänt och jag satte mig ner i soffan och berättade om allt vad han hade gjort mot mig. Gabriella och hennes dotter Rebecka gjorde allt för att få mig lugn, men grät båda två efter att få hört om det han hade utsatt mig för. Efter några timmar ringde dom till min mamma och bad henne komma, men mamma trodde inte på mig och jag ville ju verkligen inte att Pelle skulle få veta att jag hade avslöjat våran hemlighet, som han kallade den. Så jag övernattade hos Gabriella och dagen efter åkte jag hem till pappa, som inte visste något om det hela.
Nu hade jag tagit det första, och kanske svåraste steget, jag hade berättat om det för någon. Där gick några månader innan jag tog steget att berätta det för någon annan. Jag minns att jag satt i skolan och att när lektionen var slut blev jag tillbaka hållen av min lärare som frågade mig vad som var fel, varför jag inte var så pratglad.. Jag ville inte svara honom, utan gick ut i korridoren till mina vänner och där bröt jag ihop. Jag kommer inte ihåg vad jag sa eller vad som hände eftersom att jag fick en panikångest-attack och inte riktigt fattade vad som pågick runt omkring mig. Men så vet jag att en av dom tyckte att jag skulle prata med skolsköterskan och det gjorde jag. Jag började mina möten med att klaga över att jag hade ont på en massa ställen på kroppen, för att liksom känna mig in på henne, veta vad för en hon var, innan jag vågade berätta om allt som hänt. Jag började sakta och berätta om vad som hade hänt i korta drag och hon lovade mig att inte anmäla honom. Efter några veckor fick jag veta att hon faktiskt hade skickat in en rapport om vad jag hade sagt till Socialen som då hade gjort en anmälan mot Pelle. Jag blev helt förtvivlad, jag ville inte att detta skulle komma ut. Jag hatade skolsköterskan och visade henne det. Det sista jag behövde var att bli sviken av en vuxen till, en som man borde kunna lita på. Så jag gjorde allt för att ta tillbaka min anmälan och fick min vilja. Jag var helt enkelt inte redo ännu. (Nu i efterhand förstår jag varför hon gjorde det, det är hennes plikt att anmäla sådana saker om det är något som utgör fara för barnet) Där gick några år och jag försökte leva vidare så gott jag kunde, men så fick jag ett brev av polisen som kallade mig till förhör. Jag åkte dit och det rörde sig om att mitt ex skulle ha våldtagit mig. Jag hade fått strikta instruktioner av mitt ex vad jag skulle säga. För han visste att det hade han ju, jag var under 15 år och han över, plus att jag hade blivit drogad. Men det är en annan historia. Jag nekade till polisen om våldtäkten, men berättade istället om Pelles övergrepp på mig. Så var det igång, jag hade äntligen gjort en anmälan mot Pelle och gick till förhör med jämna mellanrum. Jag tog med min dagbok, dikter och annat som kunde bevisa att det inte var lögn. Efter ca 2 år(!ja, det är lång tid, men jag klarade det) så skulle jag nu på rättegång(dec-08), åklagaren hade tagit upp mitt mål, han trodde på mig. Jag går dit, skakar av rädsla och bryter ihop i en panikångest attack, då jag skakar hand med hans advokat. Min nuvarande pojkvän och min mamma hjälpte mig in i ett rum där jag fick sitta och dricka vatten och prata med min advokat. Där gick ungefär en timme & Pelle hade inte kommit ännu. Jag gick in i rättssalen och dom drog slutsatsen att han inte hade tänkt sig att dyka upp och fick betala 2000 kr i vite. Jag skulle inte se Pelle idag och jag kunde andas ut. Så får jag papper hem om när den nya rättegången skulle hålla rum, men den blev flyttad till den 21 April 2009. Jag kommer in med min pojkvän, min advokat och min mamma kommer också. Jag fick sitta i ett rum tills att dom ropade upp i högtalarna att nu var det min tur. Jag kommer in, sätter mig på en stol & min pojkvän på åhörar-raden. Han kommer in bakom mig, fast fängslad i en vakt, med två till som går vid hans sida.(Eftersom att han sitter i fängelse för ett annat brott redan) Hans ögon var dom ondaste i världen. Jag skakade och tårarna rann. Fy fan vad hamskt att se honom igen, minnena bubblade upp inom mig! Jag kämpade mig igenom rättegången och där kom vittnen. Min bästa vän-Ella, skolsystern, Mamma och min kontaktperson. Det var över nu. Dommen skulle först komma i Maj månad. Så ringde min advokat en dag och berättade att jag vunnit rättegången mot Pelle & papprena kom hem till mig om några dagar.
Det var min historia om hur jag anmälde och vann. Jag har klarat mig, det kan du också! Hoppas att du kan hitta stöd och mod i min historia.
Stora Kramar Elin M.