det onormala kan ibland vara normalt.

jag minns en gång, när jag var ungefär sju-åtta år sov jag hemma hos en kompis för första gången.
hennes mamma hade bäddat iordning och hennes föräldrar sagt godnatt till oss.
vi la oss ned för att sova och efter en timme så frågade jag;
" när kommer din pappa in hit" precis som att det inte vore någonting konstigt.
" men maja, pappa har ju redan sagt godnatt, varför skulle han komma in igen?" skrattade hon och vände sig om för att sova.
jag låg länge och funderade på vad det var för fel på hennes pappa och hennes familj, varför inte hennes pappa skulle komma in och tvinga henne ta på hans snopp och andra saker.
det återupprepade sig hos alla mina kompisar, och den enda slutsatsen jag kunde dra var att det var otroligt konstiga familjer.
för mig som hade varit utsatt nästan varje dag i åtta år tyckte att övergreppen var helt normalt, det var som att gå på toaletten för mig.
och det blev en chock när andra familjer inte hade det likadant.
när man växer upp med sexuella övregrepp så blir det vardagsmat, man kan inte skilja på vad som är rätt och fel, övergreppen är den enda kärlek man vet om och det är ingenting konstigt.
ens föräldrar är ens enda trygghet och det som de visar oss är okej blir också våran verklighet.
ett barn som utsätts för övergrepp av en förälder vet inget annat.
det är också något som gör det oehört svårt att förstå vad som är fel i ens egen familj,
säger en mamma till sitt barn att barnet är "fult och äckligt" i många år så tror barnet på detta, precis som med mina och andra barns övergrepp.
Lever man med det varje dag så tror man att det är fullt normalt och det finns inga konstigheter med det,
detta gäller alla övergrepp där en vuxen får barnet att tro det man gör är rätt!
så det som är onormalt och hemskt för en människa kan faktiskt vara någon annans vardag och verklighet!

kram Maja T